novelsonedirection.blogg.se

                   

Jag lämnade sjukhuset med ett leende på läpparna. Jag hade tagit Becka's nummer och det kändes bra. Jag var tvungen att åka och hämta pizza till killarna för att jag skulle få någon mat. Jag åkte och köpte pizza och sen hem till Louis, under tiden jag hämtade pizza fick jag åtminstone skriva tjugo autografer men det är inte så farligt att vi behöver ha vakter just den här tiden då alla fans tror att vi är hemma hos våra familjer när vi är lediga, men det är vi inte alltid. Jag stapplar fram till hissen i höghuset Louis bor i. Jag åker hissen upp och bankar lite på dörren med foten för att jag inte kan öppna den. Louis kommer och öppnar och jag jag går in med alla pizza kartonger och ställer dom på soffbordet. "Helloo Niall"ropar Liam och fortsätter sedan spela FIFA med Zayn. "Hi"svarar jag och knör mig ner i soffan. Jag öppnar en pizza kartong och tar en bit. Dom andra följer mitt exempel. "Are you exited?" Frågar Louis mig. "For what" svarar jag , jag har ingen aning. "The interview tomorrow" säger Louis förvånat. "Oh right, i forgot that" svarade jag när jag kom på vad han menade. Vi skulle ha en stor intervju imorgon som skulle sändas på tv. "Hello earth is calling" ropar Harry. "What" svarar jag igen. "Do you want to play?" Frågade han. "Um, okay" svarar jag tveksamt, jag kunde inte sluta tänka på Becka. Jag gick fram och satte mig bredvid Harry och tog kontrollen och började spela. Jag förlorade med 3-0 till Harry. "Louis you can play now" sa jag och gav kontrollen till Louis och satte mig i soffan och tog en till pizza bit. Jag satt och tänkte på Becka och hoppades att Jag skulle kunna se henne igen imorn. Det var ju fredag så vi var uppe ungefär till halv tolv. "I think i should go home now" sa jag och jäspade. "Me to" sa Zayn och dom andra höll med. "Jag reste mig upp och gick mot dörren. "Bye lads" sa jag och dom andra svarade med ett bye. Jag tog hissen ner, så lat som jag är, och gick ut till bilen och åkte hemåt. När jag till slut kom hem föll jag nästan ner i sängen av trötthet. Jag somnade nästan med en gång jag lagt mig till rätta i sängen. Jag sov en lång och dröm lös natt.

När Niall har gått ligger jag i sängen och kan inte tro det. Han hade kommit och hälsat på mig, frivilligt! Jag ligger i sängen och stirrar rakt upp i taket, jag märker inte ens att Maria kommer in. "Hur mår du?" Frågar hon. "Va, jaha ganska bra tror jag" svarar jag. "Är du säker" säger hon och kommer fram med mina mediciner. Jag skakar lite på huvudet och känner hur det börjar dunka igen. Hon ger mig min medicin och sen pratar vi lite om dagen och Niall. Till slut måste hon gå för att hon ska på ett möte och jag ligger kvar och tänker på Niall. Tillslut somnar jag. Jag vaknar helt plötsligt av en hög smäll. Jag tittar mig omkring och ser ingenting, det måste vara utanför. Jag ligger skrämt och väntar på att något ska hända. Där lät det igen. Jag ligger tyst och väntar på att det ska hända ännu mer. Helt plötsligt hör jag massa brak och skrik. Nån kastas in i min dörr men den håller och tumultet fortsätter. Jag ligger och stirrar rakt ut i mörkret och väntar på att det ska sluta låta så mycket. Efter ett tag blir det tyst och Maria kommer in och sätter på ljuset på låg ljusstyrka. "Vad händer där ute Maria?"frågar jag med en gång. "Vi tror att det var en man som ville ta sig in i ditt rum, vakterna tog hand om honom" svarar hon. "Har jag vakter?" Frågar jag förvånat. Det hade jag ingen aning om. "Ja, man vet ju aldrig vad som kan hända,tror du att du klarar dig eller ska jag stanna resten av natten?"säger hon. "Jag klarar mig nog"svarar jag enkelt. "Godnatt igen då" säger hon och släcker lampan när hon går ut. Jag lägger mig ner igen och försöker somna om, men det är svårt efter vad som hände. Tillslut somnar jag och sover en natts orolig sömn.

Jag vaknade av att någon bankade på dörren. Klockan var bara halv sju. Jag masade mig upp och satt på mig en morgonrock. Jag gick och öppnade dörren och dör stog Louis. "Goodmorning, Simon called us to his Office for work"sa han. "Now?"frågade jag. "Yes now, get some clothes were leaving in thirty."svarade Louis. "Mhmh." Muttrade jag och masade mig iväg. Jag hade ingen lust att jobba efter det som hände igår. Jag letade upp några lätta kläder och satte på mig dom sen gick jag och bredde tre mackor att äta på vägen. Jag gick ut till Louis i hallen och satte på mig ett par vita sneakers. Vi gick ut till Louis bil och åkte iväg till Simons kontor. När  vi kom dit var redan dom andra där. "So, were gonna record a song today but then you can go home earlier becaus what happened yesterday."sa Simon och vi nickade tacksamt och följde efter honom till studion. Jag kunde inte koncentrera mig så vi ta om mina delar många gånger men till sist var vi iallafall klara. "Should we go to Nandos now" frågade Louis när vi gick ut till bilarna. "Yes!" Svarade jag med en gång. "Okay" svarade dom andra. "Se you in a bit" sa Louis och vi hoppade in i bilen och åkte till Nandos. Väl där tog vi ett bord undanskymt i ett hörn av restaurangen för att det inte skulle bli någon uppståndelse. Louis gick och hämtade våran mat och sen åt vi som galningar. Jag sa inte mycket för att jag tänkte bara på Becka. Jag ville åka dit ikväll men jag vet inte om jag vågar. 

Jag vaknade mitt sjukhus rum och kände en enorm smärta i mitt huvud. Jag hade mycket mer slangar nu en tidigare men jag kunde inte sluta tänka på niall, han verkade vara så snäll och rolig men jag får förmodligen aldrig träffa honom igen. Han tycker säkert att jag är äcklig och ful. Precis då kom massa sjuksköterskor in och gav mig massa mediciner frågade om jag kunde säga några ord och om jag kunde se vilka figurer det var på några papper dom hade haft med sig. Dom sa att jag klarade mig bra och sen gick dom. När jag hade legat i sängen ett tag och haft tråkigt så kom mamma, pappa och Simon in. "Hej gumman hur mår du?" Frågar mamma oroligt. "Jag vet inte" svarar jag ärligt. Dom kommer fram till mig och kramade om mig en och en. "Så hur var det med one direction killarna här då?" Frågar Simon. "Det var jätte kul dom var så snälla"säger jag och ler tills jag kommer att tänka på Niall. "Vad kul" säger pappa. Jag och min familj pratar inte riktigt om vad som hänt eller att jag har opererat mig. "Jag tror att vi måste gå, vi ska på ett möte"säger mamma"hejdå". "Hejdå"svarar jag och dom går. "Oh sorry hi" hör jag en röst som jag känner igen säga. "Oh hello"svarar mamma chockat och hon nickar mot någon jag inte kan se och så går hon och resten av familjen ut. Jag ser en blåögd kille komma in och jag tror att jag ska tappa hakan. "Hi" säger han och ler "how are you" säger han mer allvarligt och kommer fram och kramar om mig och sätter sig sedan på en stol nära min säng. "I'm pretty good" säger jag fortfarande chockad. "Are you sure?" Frågar han tvivlande. "Yes"svarar jag "but what are you doing here?". "I Wanted to se if you were okay" svarar han mig. Jag nickade bara. Han var så söt. Jag förstod inte att han ville veta om jag var okey. Jag stirrade in i hans ögon och han fängslade mig tills allt bröts av att hans telefons skarpa signal. Jag ryckte till och tittade bort. Niall ställde sig upp och svarade "hello.....yea......okay....i'll come in an hour....bye". Han lägger på och vänder sig om mot mig. "It was Louis, he Said that they Wanted food so im Gooing to get them some but im not Gooing to leaving until like an half an hour." Sa han och satte sig ner igen.

"Call dr Tommson, we need him!" Ropade en sköterska jag kollade på Louis som var lika blek som jag kände mig. Vi vet inte vad som hade hänt Becka hade bara blivit tyst och blek och sen började maskinen pipa. Vi stog i ett hörn och kollade på varandra. Efter ett tag kom mannen som hade tagit oss till rummet tillbaka. "You should go now" sa han kort. Vi följde efter honom ut och jag kollade numret på rummet för jag var tvungen att se henne igen. Mannen tog oss ut till bilen och körde hem oss till Louis för vi var alla väldigt chockade. Vi satte oss i soffan hos Louis och pratade om vad som hade hänt. Vi var hos Louis i flera timmar och åt middag där men till slut blev det sent så alla gick hem till sig själva. När jag kom hem gick jag direkt och la mig i sängen och försökte sova men det gick inte, jag kunde inte sluta tänka på Becka. Men till slut somnade jag och sov en natts orolig sömn.

Jag vaknade upp av att min säng rörde sig. Massa människor gick runt om kring mig stressade och skrikande. Jag såg mamma och pappa. Jag såg dr Tommson, han kom mot mig och började prata. "Du undrar nog vad som händer, jo det är så att en artär i ditt huvud sprack och vi är tvungna att operera genast"sa han. "Var....är....dom..."sa jag svagt. "Dom åkte hem" svarade han. Nu hade vi kommit in i en operations sal. Dom la mig i mitten av rummet och satte en mask framför mitt ansikte och sa åt mig att ta djupa andetag. Jag gjorde det och kände världen försvinna. Allt blev suddigare och suddigare.