novelsonedirection.blogg.se

 

Jag rycker till och öppnar ögonen. Jag kollar mig om kring och ser att jag ligger i ett vitt rum med tre andra sängar. Dom är tomma. Någon vitklädd person kommer in i rummet. ”Så du är vaken nu Becka”säger hon”hur känner du dig?”. ”Em, jag vet inte, det dunkar i huvudet” svarar jag ”Var är jag?”. ”Du är på silvias barn- och ungdomssjukhus ”säger hon. ”Var är mamma, och pappa, och Simon?!”säger jag upphetsat ”Varför är jag här?!”. ”Du ramlade ihop på en lektion och har sovit sedan dess” säger hon. ”Hur länge har jag sovit?! När får jag träffa mina föräldrar, och Simon!?”Skriker jag upprört. ”Dur har sovit i två dagar, jag ska skicka in dom när jag har tagit ett blod prov i armen på dig.”Svarar hon lungt och går fram till mig med en vagn och sätter sig ner på en pall ”Säg till om det gör ont”. Hon tar ett snöre och spänner hårt om armen och tar sedan en nål och sticker den i armvecket, Det stickte bara lite men gjorde inte ont. ”Så då var det klart, jag skickar in din familj nu” säger hon och går iväg. Efter en lite stund kommer mamma, pappa och Simon in. ”Åh gumman, vi har saknat dig såå” säger mamma och pappa nickar. Mamma sätter sig på höger sida med pappa medan Simon sätter sig på vänstra. ”Hur mår du” frågar han. ”Jag vet inte”svarar jag. Mamma tar och håller mig i handen och vi pratar om vad som hänt de senaste dagarna. Dom säger att Lily är här och farmor och farfar och mormor och morfar. Efter en timma kommer sköterskan in igen. ”Becka ska rönka huvudet nu så vi ska ta ner henne till rönknings salen”säger hon ”Ni får följa med men ni måste vänta utanför.”. Det kommer in en till sköterska och dom rullar ner mig till salen med mamma, pappa och Simon efter. ”Så nu är vi framme, kan du ställa dig upp?” frågar sköterskan. Jag testar att svinga benen över kanten och långsamt ställa mig upp, det gick men jag var tvungen att gå väldigt långsamt till rönknings apparaten. Jag la mig ner på britsen och sköterskan gick in i ett rum bredvid salen som jag var i. ”Så då börjar vi då. Det är viktigt att du ligger helt stilla hela tiden och blundar.” Säger en högtalar röst. ”Okej” Svarar jag även om jag inte vet om jag ska svara. Britsen börjar röra på sig rullar in i tunneln och åker fram och tillbaka. Jag känner lasern i ansiktet. Tillslut åker britsen ut ur tunneln och jag sätter mig upp.”Vi ska kolla mer på bilderna efter att du har kommit upp till ditt rum.”säger sköterskan och jag ställer mig långsamt upp och går och lägger mig i min sjukhus säng. Den andra sköterskan stannar kvar när jag blir ut rullad ur rummet. ”Hur såg det ut, såg det bra ut?!”frågar mamma. ”Vi ska kolla mer noggrant på bilderna sen, då kommer vi och berättar hur dte ser ut.” säger sköterskan avvikande. ”Jaha, okej då..”svarar mamma oroligt. Jag rullas upp till mitt rum igen och dom andra följer efter. När vi kommer upp till rummet och lämnas ensamma igen går pappa och hämtar mat till mamma och Simon, jag har fått mat i en slang i armen säger dom. Efter en stund kommer pappa tillbaka med maten och dom sätter sig och äter vid ett bord som finns i rummet. När dom ätit klart sätter dom sig vid mig igen och vi väntar på att sköterskorna ska komma tillbaka. ”Vad är klockan?” frågar jag efter som jag inte har någon aning. ”halv fem på eftermiddagen.” svarar mamma. En kvart senare kommer en av sköterskorna in i rummet. ”Kan jag på tala med er två?” säger hon allvarligt och kollar på mamma och pappa. ”Okej..” svarar pappa och dom reser sig upp och går ut med sköterskan i korridoren och stänger dörren efter sig. Jag och Simon väntar och väntar och efter ett tag hör vi mamma skrika ”Nej!!!Det får inte vara sant!! Nej det går inte!!!”Gråter hon. Ag och Simon kollar på oroligt varandra. Efter en stund kommer mamma, pappa och sköterskan in igen. Man kan se att mamma och pappa har gråtit. ”Ska jag berätta?” Frågar sköterskan mamma och pappa och pappa nickar. Det börjar snurra i huvudet och hjärtat dunkar hårdare och hårdare.

 

Inte så lång del men det var allt jag han med, hoppas ni gillar det.